Kan fortfarande inte förstå det ofattbara!

Trodde inte det var sant när chockbeskedet kom igår om att Stefan Liv omkommit i en flygolycka. 

Stefan var en av mina stora favoriter inom hockeyn & jag kommer alltid att minnas honom med stor värme i hjärtat   

 Varför?

Sex normala steg från köket in till soffan i TV-rummet, lika många steg därifrån i samma rum, kommer sängen (där jag & Mannen sover), det är cirkeln jag har att röra mig på dagligen.  

Visst! Sängen har ju lyxats till med ett draperi......  

Men hur fan privat är det med trafikleden av samtliga som ska till & från sina rum eller uppsöka någon av toaletterna?

Bara tanken på att bo så här ett X-antal år till utan något eget privatliv, får mig att sakta & säkert kvävas till döds.

Känner redan av syrebristen!....  

Jag älskar min stora bullriga familj, inte tu tal om det.   

Men hur länge ska man hålla på att "amma" egentligen?

Vet att barnmorskorna vill så länge som möjligt.

Men inte fan menade dom väl tills ungarna är över 21 år?  

Att det finns mer än "bröstmjölk" har äldsta Dottern förstått. Fast hon är arbetslös för tillfälligt, så bangar hon inte för att ta steget med att klippa "navelsträngen".

Äntligen en som fattar det här med att börja ta ansvar för sig själv här i livet!

(Finns mycket tänkvärt skrivit av henne i bloggen,

"Tänk steget längre" av Lattekatten) länk finns till henne!

Hon har kommit till insikt med att det finns andra vägar än via föräldras plånböcker för sitt uppehälle. Hon vet också att vi inte försvinner ut ur hennes liv. 

För hon vet att vi kommer att finnas där, precis som nu, med lika mycket kärlek & givetvis med en hjälpande hand vid behov   

Skillanden blir bara den att vi bor på var sin adress.....

Är flytta-hemmifrån-vågen här hemma äntligen på G nu månne???

När i livet är det tillåtet att få börja tänka på sig själv utan att bli klassad som egoist?   

För när jag tänker efter, så har jag hela livet fått ta ett steg bakåt för att släppa fram någon annan först.

Det har tills nu känts helt ok eftersom, "Jag har ju hela livet framför mig!"   

Men nu närmar jag mig 50 med stormsteg & frågan är, när fan är det min tur?

Visst låter detta som ett riktigt spyfärdigt klimateriesjukt kärringinlägg?   

Men jag får helt enkelt panik över att åren bara susar iväg & swisch, innan jag hunnit blinka så kommer jag att vara ägare till en sprillans ny rullator.

JippiYeee! Det var ju precis så jag ville ha det!.....

Kan bara i skrivande stund hoppas på att mitt hjälpmedel får plats bland alla andras grejor här hemma då.....

Ser fram mot att någon inom kort, lyfter på huvudet, ser mig i ögonen, med ett stort leende på läpparna säger: Varsågod! Det är din tur nu...

Yes, yes, yes! Äntligen!......

Hoppas bara det är någon annan än sankte Per som hinner uttala dom orden först